Tänk dig att någon säger: ”We celebrate the Christmas.” Du hör det och något skaver – det är ju grammatiskt fel. Men hur starkt du reagerar på det lilla misstaget beror faktiskt mycket på vem som säger det. Låter det som en britt med perfekt accent? Eller någon med tydlig polsk brytning?
Det visar sig att det gör hela skillnaden.
En ny, smått fascinerande studie från University of Birmingham har kastat ljus på hur vi som lyssnare hanterar grammatiska snedsteg – och hur vi, mer eller mindre omedvetet, bedömer språkliga fel beroende på vem som pratar. Inte vad som sägs, utan hur det låter när det sägs.
Samma fel, olika mottagande
Forskarna lät 60 brittiska modersmålstalare lyssna på inspelade texter med samma typ av små grammatiska fel. I vissa fall var det en britt utan brytning som läste upp texten. I andra fall hade den talande en tydlig polsk accent. Och reaktionen? Tydlig.
Lyssnarna reagerade starkare och blev mer irriterade när felen uttalades i en brittisk accent än när samma fel gjordes av någon med utländsk brytning. Kort sagt – vi dömer modersmålstalare hårdare. Vi väntar oss helt enkelt att de ska kunna språket felfritt. Men när någon med en hörbar brytning snubblar lite på grammatiken? Då drar vi lite på smilbanden och tänker kanske ”de håller ju på att lära sig.” Det väcker en sorts – tja, bonusförståelse.
En lingvistisk rabatt, eller bara fördomar?
Det låter ju nästan lite bra, eller hur? Att vi faktiskt är snällare och mer öppensinnade när någon pratar ett språk som sin andra – eller tredje – tungomål. Men enligt forskarna handlar det inte nödvändigtvis om godhet. Det handlar om förväntningar.
Våra hjärnor anpassar helt enkelt sina krav när vi hör en annan accent. Vi förväntar oss fel när vi hör en brytning, och när dessa förväntningar infrias, ja – då stör det oss mindre.
I praktiken blir brytning något av en språklig sköld, något som skyddar mot skarpa, ofta osympatiska, språkdomares öron. Men den skölden bygger på en stereotyp föreställning: att den som bryter inte kan bättre.
Det är en insikt som biter till lite – för vad säger det egentligen om våra uppfattningar om språk, om kompetens och om människors värde?
Vad hör vi – och vad dömer vi?
Brittiska dialektforskaren Paul Kerswill beskriver det väl: Accenter fungerar som sociala signaler. Vi hör dem innan vi verkligen lyssnar på vad som sägs.
Omedelbart börjar hjärnan sortera:
- ”Den här personen är troligtvis från X”
- ”Pratar på Y-sätt”
- ”Vet Z mycket om språket”
Låter hårt? Kanske. Men det är inte alltid medvetet. Det finns ett helt filter av förväntningar vi springer våra samtal genom. Och mitt i allt det där: vem vi tycker är ”expert” på ett språk – och vem vi ger utrymme att snubbla lite, att vara mänsklig.
Ett hoppfullt perspektiv?
Finns det ändå något gott att hämta ur allt detta? Kanske. Det faktum att vi blir mer förlåtande när någon talar med brytning kan tolkas som ett uttryck för språklig empati.
Vi förstår – kanske mer än vi tror – vilken enorm ansträngning det innebär att tala ett främmande språk i ett nytt land, i en ny kultur. Att försöka hitta orden, bygga meningar, göra sig förstådd – på någon annans språkliga hemmaplan.
Och kanske öppnar det empatiska fönstret också för oss själva: att inse hur hårt vi dömer dem vi ser som ”sina egna.”
För tänk tanken: när förväntningar är höga, är straffet för att misslyckas större. Modersmålstalare anses nästan ha en språklig skyldighet att aldrig fela. Men även de är – surprise – människor. Också en engelsman kan säga ”the Christmas” ibland.
Vad betyder det i ett flerspråkigt samhälle?
I en tid där integration, migration och flerspråkighet är heta samhällsfrågor, sätter den här forskningen fingret på något viktigt: Det är inte alltid brytningen som är hindret. Ibland är det den som får lyssnaren att bli lite mer förstående, lite mer välvilligt inställd.
Men det finns en baksida. För brytningen fungerar inte bara som ”språklig rabatt” – den sätter också individer i ett fack. Den blir en markör för status, för makt, för social tillhörighet. Vi ser inte bara en talare – vi ser en roll.
Och alla vi som pratar, i vilket språk det än må vara, är ständigt på audition. Bedömda både för vad vi säger och hur vi säger det.
Så – nästa gång du hör någon snubbla på ett verb…
…eller kasta in ett litet ”the” där det inte ska vara – stanna upp. Känn efter: Hade du reagerat likadant om det kom med en inhemsk accent? Eller är det möjligt att din tolerans bara visade sig i en viss ton?
Det säger något, inte bara om språk – utan om oss själva.
