När någon frågar efter ett riktigt bra boktips är det lätt att känna sig lite… tråkig om man plockar fram ett klassiskt kort. Som att tipsa om Gentlemen av Klas Östergren. Det känns nästan som att säga ”du borde verkligen lyssna på Beatles” – ett självklart, nästan klyschigt val.
Men ibland är det just det där bekanta, det där som ”alla” vet om, som får en personlig innebörd. För mig blev Gentlemen mer än ett boktips. Det blev den bok som förändrade något hos min son.
Han var runt tjugo när han plockade upp Gentlemen för första gången, den där svulstiga, svarta, charmiga romanen full av jazz, boxning och inte minst – språk. Det dröjde inte länge förrän han läst igenom hela trilogin: Gentlemen, Gangsters och Renegater. Och något hände med honom.
Han började boxas. Klädde sig med slipsknutar snyggare än mina egna – gärna med en välkammad Duke of Windsor. Han fick en stil som såg ut som att han just hade tagit en espresso på Café de Flore, direkt från 1980-talets elegans. Men det kanske mest oväntade – och mest glädjande – var vad som hände med hans språk.
Ordet han inte kunde släppa: ”luguber”
Det började med ett enda ord. Mitt i berättelsen dök det upp: “luguber”. Ett sådant där litterärt, nästan mystiskt ord som de flesta i hans ålder aldrig har använt. Mörkt, gammaldags, med ett skimmer av något halvspöklikt. Det smakade något för honom.
Han fastnade. Frågade vad det betydde. Började prova det i meningar. Smög in det i vardagssamtal. Det där lilla ordet blev som en dörr in till en djupare, rikare värld. Och plötsligt letade han efter fler ord. Fler sätt att uttrycka sig på.
Han gick vidare till Sjöwall & Wahlöö – duon bakom de berömda tio romanerna om brott som nästan verkar ha skrivit med “luguber” i pannloben. Eller “trankil”. Också det ett ord som smakar franska cigaretter och regniga novemberkvällar.
Det var som att han, genom ett enda ord, började känna språket på ett nytt sätt.
Språk började kännas, inte bara förstås
Det blir uppenbart: bildning kan inte tvingas fram. Den vaknar. Den börjar ofta med ett nyfiket ”vad betyder det där?” och en vilja att förstå världen genom orden. Och när ett barn – eller en vuxen – börjar läsa inte bara för handlingens skull utan för språkets, då händer något magiskt.
Minns du själv första gången ett ord grep tag i dig? Kanske var det något poetiskt, något främmande, kanske bara något stiligt. För min son var det luguber. Ett ord som både bar på ett vemod och ett mysterium – och en ton som fick honom att vilja leta vidare.
Som språkälskande förälder? Jag kunde inte ha varit gladare.
Vad betyder egentligen luguber?
På svenska är luguber vad man kanske skulle kalla ”ett ord med själ”. Det är ett gammalt lån från latinets lugubris som via franskan gled in i svenskan på 1700-talet. Det används för att beskriva något som är dyster, mörkt, nästan kusligt – men ofta vackert på ett melankoliskt vis.
- ”Det låg en luguber dimma över stigen.”
- ”Musiken hade en luguber ton.”
Det är inte ett ord man använder varje dag. Men just därför bär det på så mycket tyngd när man väl gör det.
Så… varför det här boktipset?
Boktips handlar ofta om smak. Men det här handlar mer om känsla – hur ett verk kan bli ett fönster till något större. Gentlemen är inte bara en smart roman. För vissa – som min son – är det porten till en ny slags nyfikenhet. Inte minst en språklig sådan.
Och om ett enda ord kan göra det – då är det värt sin vikt i bokstäver.
🗣 Vilket ord fick dig att börja älska språket?
Kanske var det lika dramatiskt som ”luguber”, eller lika stillsamt som ”trankil”. Dela gärna i kommentarsfältet, eller skriv till: info@spraktidningen.se
📚 Alternativa rubriker vi övervägde:
- ”Hur ‘luguber’ blev min sons favoritord”
- ”Boken som fick honom att knyta slips – och knyta an till språket”
- ”Från Östergren till ordnörderi: En romanresa som ledde in i språkvärlden”
Och du – om du aldrig läst Gentlemen, kanske är det dags. Inte för att alla säger det. Utan för att det kanske säger något till dig också.
