Tänk dig att du promenerar längs en dammig, slingrande landsväg. Träden skuggar ibland vägkanten, och vinden spelar i lövverket. Det är inte mycket som händer – men samtidigt allt. För varje steg avslöjar något nytt: en fundering, en doft, ett minne, ett ovanligt ord. Så känns det att läsa Harry Martinsons roman Vägen till Klockrike – en litterär vandring där språket är både stig och sällskap.
För språkälskaren Louise Holmer, chefredaktör för Svenska Akademiens ordlista (SAOL) och språkforskare vid Göteborgs universitet, är det här inte bara en roman. Det är en skattkista – eller som hon själv säger, “en veritabel ord- och frasfest”. Hon kallar den en hyllning till modersmålets skicklighet, till hur svenskan kan krumbukta sig, böjas, blomma. Och när man läser Martinsons texter genom Holmers ögon, förstår man. Det är inte bara berättelsen om landsvägens folk – luffare, dagdrivare och samhällsvägrande filosofer – det är också en kärleksförklaring till språket självt.
Där orden går barfota
Martinson var inte bara författare, han var också poet – och det märks i raderna. Han skapade ord som om han knyckte byggmaterial från verklighetens förråd för att bygga något nytt. Det är där vi hittar uttryck som “minnessvärm”, “löftesflöde” och “låtsighet” – ord som kanske inte finns i Akademiens ordbok, men som ändå talar direkt till känslan.
”De tillfälliga ordbildningarna växer i både sol och skugga,” säger Holmer. Och visst gör de det. De sticker upp likt maskrosor mellan gatstenarna – oväntade, envisa, vackra. Inget polerat skriftspråk, här möter vi ett vardagstal i litterär förklädnad. När bäcken “jommar” lågmält och “smalröstat”, när någon går med “fotflit”, förstår vi att här är språket inte bara ett verktyg, det är en levande varelse.
Liggandets skola – ett slags livsfilosofi
Men Vägen till Klockrike är långt ifrån bara vackra ord. Den bär på en djup eftertänksamhet, en filosofi utanför ramarna. Romanens huvudpersoner sätter sig inte bara på parkbänkar – de sätter sig i livet självt. De är tillbakadragna från produktionssamhällets brus, inte av lättja utan av nöd och val: sjuka, uträknade, eller vilse i både tid och rum. Martinson kallar dem de som har blivit visa “i sin liggandes skola”.
Holmer pekar på hur språket i romanen fångar allt det där: kroppens svaghet, sinnets styrka, frihetens pris. Det är berättelser som inte bara berättas, de byggs. Orden formar inte bara en värld, de formar sättet vi uppfattar världen.
Ett lexikon från en annan värld
Det är kanske just därför Vägen till Klockrike fortfarande känns så relevant. Den kräver inga sprinterhastigheter. Den kräver tid, eftertanke – och en viss kärlek till språkets alla vindlingar. För den som läser långsamt öppnar sig boken som ett vägrenslexikon, fullt av försvunna uttryck och ännu inte uppfunna ord.
Det är, som Holmer uttrycker det, “en språklig tidskapsel”. En samling av Sveriges språk, samlat i en tid där ytan ofta får övertrumfa innehållet.
Så vad kan du ta med dig från Klockrike?
När du vänder sista sidan i Martinsons bok är det kanske inte bara karaktärerna som stannar kvar. Det är orden. Kanske märker du att din egen språkkänsla vässats, att du själv börjar leka med sammansättningar, testa toner, skapa uttryck som ännu inte hörts. Du har blivit en medvandrare – inte bara genom berättelsen, utan genom språket.
Louise Holmer hoppas att fler upptäcker just den glädjen. Hon påminner oss om att nya ord inte behöver vänta på att bli officiellt godkända. Det är i böckerna, i samtalen, i lekstunden med alfabetet som de föds.
Och kanske är det så man bäst sammanfattar Vägen till Klockrike: inte som en roman i vanlig mening, utan som en kärleksförklaring till ett levande språk.
“Vägen till Klockrike är inte bara en roman. Den är en hyllning till språket självt,” avslutar Holmer.
Vad säger ditt språk just nu?
Har du nyligen stött på ett ord som fick dig att haja till eller le? Ett ord som kanske inte “finns” – men ändå kändes helt rätt i stunden? Dela gärna med dig. För som Martinson visste – det är i språket vi vandrar, och varje nytt steg formar stigen.
Vad du bör veta:
- Harry Martinsons Vägen till Klockrike är en svensk klassiker som blandar poesi, filosofi och en ovanlig ordkraft.
- Louise Holmer, huvudredaktör för SAOL, beskriver boken som ett språkligt äventyr.
- Romanen är full av nybildade, poetiska uttryck som utmanar vad “riktig svenska” är.
- Boken skildrar en tid och ett folk vid sidan av samhället – med värdighet, empati och språkskönhet.
- För ordälskare är den ett paradis. För andra, en inbjudan att börja älska språket lite mer.
Rubrikförslag:
- ”Där språket går barfota – Om Martinsons ordmästarpromenad”
- ”Holmer: Vägen till Klockrike är ett kärleksbrev till svenska språket”
- ”Ordflöde från landsvägen – Klockrike som litterärt lexikon”
