Det finns böcker där språket är mer än bara något som för handlingen framåt – det är själva stjärnstoffet som världen byggs av. Halldór Laxness roman Världens ljus och himlens skönhet är en sådan berättelse. När språkvetaren och översättaren Alva Dahl pratar om sin läsupplevelse, är det just detta hon återkommer till – hur orden där inte bara beskriver verkligheten, utan lyser upp den. En “sagolik språkvärld genomstrålad av humor, förundran och djup tragik”, säger hon.
Och är det någon som vet hur språk fungerar, så är det Alva Dahl. Därför väger hennes ord tungt, särskilt när hon beskriver varför den här romanen är så speciell – och varför den fortfarande, decennier efter att den skrevs, känns så levande.
En udda fågel ser världen i skönhetens skimmer
Mitt i boken graviterar vi kring en minst sagt ovanlig huvudperson. Han heter Ólafur Kárason men går under smeknamnet Ljósvikingen – för han kommer från Ljusvik. Det är ett namn som låter som något direkt från en saga, och passande nog är han just det slags karaktär: en blandning av helgon, poet, outsider och lätt galning. En man som ser skönhet där andra ser vardag.
“Han är en särling,” förklarar Dahl, “med ett helt eget och ganska tankeväckande sätt att erfara livet, där skönheten är det högsta värdet.” Så i stället för att sträva efter status eller framgång, lever han efter en sorts inre liturgi – känslig för språkets klang, ljusets växlingar, och alla de subtila nyanser som de flesta av oss missar. Det är ibland rörande, andra gånger tragiskt, ofta poetiskt. Och alltid fascinerande.
Det är just den spännvidden – mellan vansinne och visdom, mellan allvar och ironi – som gör att romanen aldrig tappar nerv. Laxness lyckas med konststycket att skapa en karaktär som känns både främmande och djupt mänsklig, en spegel för vår längtan efter mening och skönhet i en ofta grå vardag.
Hur översätter man ett språk som liknar musik?
En så här rik och egensinnig text kräver förstås något alldeles extra av sin översättning. Och här lyfter Alva Dahl fram Rannveig och Peter Hallberg med beundran i rösten. Hon kallar deras översättning för “briljant” – och med god anledning. Peter Hallberg var inte bara översättare, han var också stilistikforskare och lärare. Det märks.
Att översätta Laxness är nämligen som att försöka bära över ett helt landskap – ljuset, vinden, doften av torv – från ett språk till ett annat. Hans prosa pendlar mellan ironiska vändningar och bibliska rytmer, från knastertorr humor till skör lyrik. Men Hallbergs översättning lyckas något sällsynt:
- Den behåller originalets egenart.
- Den känns naturlig på svenska.
- Tonen och tempot är intakta.
Språket glittrar, till och med i översättning.
Som att läsa sig in i ett landskap
Att läsa Världens ljus och himlens skönhet är, enligt Dahl, inte bara att följa en berättelse – det är att stiga in i ett nytt språk, en ny logik, nästan som att besöka en annan planet. Fast en mycket vacker sådan.
Det är en värld där skönheten gömmer sig i udda tankegångar, klangrika uttryck, och poetiska associationer. Dialogerna känns ibland nästan för konstnärliga för att vara naturliga – och just därför fungerar de. För även om personerna i boken pratar som om de vore hämtade ur en dröm, så känns de sanna.
Laxness använder språket som ett prisma. Genom hans huvudperson ser vi världen filtrerad genom något som mest av allt liknar en blandning av mysticism, estetik och språkglädje. Och i den världen är orden inte bara redskap – de är meningen i sig.
För språkälskare, drömmare – och den som vill gå vilse lite grann
Varför tipsar Alva Dahl just om den här boken? Kanske för att den påminner oss om varför vi läser överhuvudtaget. För att:
- Känna något nytt.
- Se något vi inte sett.
- Tänka tankar vi inte ens visste fanns.
Men kanske också för att det är en roman som visar att språket, när det används på rätt sätt, kan bli ett helt eget universum. Den säger: titta noga, lyssna bättre, känn efter en gång till. Det är en bok för den som vill gå vilse i orden – och kanske hitta sig själv där, på ett oväntat sätt.
Så om du någon gång längtat efter en roman där språket är lika viktigt som berättelsen, där själva meningen ligger i klangen, i rytmen, i de poetiska mellanrummen – då kan detta vara din nästa fascination.
Och som Dahl säger – kanske är det just i Ljósvikingens udda blick, hans språkfyllda upplevelser av världen, som vi hittar något av vår egen skörhet. Och vår längtan efter ljus.
📖 Har du läst en bok där språket kändes större än berättelsen? Som fick dig att stanna upp bara för att ett stycke var så vackert? Dela gärna med dig av din favorit!
