Det börjar med ett ord.
Eller — rättare sagt — två folk som menar helt olika saker när de säger det.
I Ursula K. Le Guins kortroman Där världen kallas skog (skriven 1972, i svensk översättning av Mats Dannewitz Linder) är språket inte bara ett verktyg för att beskriva verkligheten. Det är själva redskapet som formar den. Romanen, som bär skuggor från Vietnamkrigets tid, är science fiction som känns plågsamt samtida.
I boken möts två civilisationer. För den ena — ett urfolk på planeten Athshe — är skogen allt: hem, historia, liv och kosmos i ett. Det märks till och med i språket: ordet för ”värld” och ordet för ”skog” är samma. Pröva att låta det ligga i munnen en stund. Hur skulle det ändra din egen livskarta?
För de andra — de mänskliga kolonisatörerna från jorden — är samma skog tvärtom ”vildmark”. Ingen har ”brukat” den, alltså är den outnyttjad, redo att huggas ner och säljas. Det är inte natur som lever, utan ”resurs” som väntar. Och när något är en resurs, blir det märkligt lätt att sprätta upp det i bitar.
Le Guin låter den här klyftan bli berättelsens tysta motor. Hon gestaltar något som språkforskare kallar Sapir–Whorf-hypotesen: att de ord vi har tillgång till påverkar hur vi uppfattar världen. Här blir det ingen torr teori — det är politik, överlevnad och krigföring.
Kolonisatörerna kan exploatera just för att de redan, i språket, har förvandlat skogen till tomhet. För Athsheborna är det inte bara träd som faller, utan själva världen. Och i just den spänningen ligger romanens vrede och sorg.
Fem decennier efter att Le Guin skrev den känns boken kusligt relevant. I dagens klimatdebatt smyger samma språkfällor in:
- Vi talar om ”naturliga resurser” snarare än ekosystem.
- Vi säger ”klimatanpassning” snarare än klimaträttvisa.
Små ordbyten, men varje formulering är en ram som avgör vad vi uppfattar som möjligt — och vad vi tycker är okej. Den sortens språkanalys har idag till och med ett namn: ekologisk lingvistik. Le Guin var där långt innan forskningsfältet ens hade fått sin etikett.
Och kanske är det just därför Där världen kallas skog fortfarande bränner. Den är bara drygt hundra sidor lång, men väger tungt. Du kan läsa den som:
- En allegori över USA:s krig i Vietnam.
- En ekologisk varning.
- Ett lingvistiskt experiment i romanform.
Men mest av allt är den en påminnelse om att språk inte är neutralt. Varje ord är ett kartblad. Ritar du om kartan, ritar du om verkligheten.
Så kanske är frågan inte bara vilken värld vi lämnar efter oss — utan vilket språk vi lämnar att beskriva den med.
Vill du att jag även skapar den där korta faktarutan med exempel på verkliga ”Athshe vs kolonisatör”-termer från dagens miljödebatt? Den skulle ge texten ett ännu starkare visuellt och konkret tillägg.
