Har du någonsin hört någon använda ordet ”lik” som en komplimang? Nej, det är inte ett ord man direkt förknippar med något positivt – tvärtom. Man tänker snarare på något skrämmande eller sorgligt. Men följ med en sväng till den östgötska bygden, så ska du få en helt annan bild.
En läsare till Språktidningen delade nyligen med sig av ett barndomsminne från Vadstena. Där brukade hennes mormor säga: “Ta på dej lixta byxorna om du ska åka te stan.” För den som letar efter “lixt” på nätet lär sökningen bli rätt snäv. Men stickspåret leder rakt in i språkets minnesarkiv – och till en tid då “lik” betydde något helt annat än vad vi tänker i dag.
‘Lik’ som toppen, inte lik
I Östergötland och andra delar av Sverige levde länge en annan version av ordet ”lik”, ett som hade en helt annan klang. Här betydde det inte ”liknande” eller ”död kropp”, utan tvärtom något i stil med ‘duktig’, ‘passande’ eller – för att tala klarspråk – ‘riktigt bra’. Tänk engelska ”likeable” eller tyskans ”lieb” – något gulligt, trevligt, och helt enkelt… toppen.
Och precis som andra adjektiv kunde det böjas:
- licker – bra
- lickre – bättre
- lickst / licksta – bäst
Så när mormor skruvade på glasögonen, granskade sina barnbarn med värme i rösten och sa ”ta på dej lixta byxorna”, så var det helt enkelt de finaste, stiligaste byxorna hon syftade på. De där man tog fram när det vankades stadsbesök, högtid eller kanske bara när man ville visa sig från sin bästa sida.
Ett ord med historia
Det är lätt att tro att dialektala uttryck alltid hållit sig i bakgrunden, långt från finrummen och böckerna. Men faktum är att just det här användandet av “lik” figurerade även i äldre skriven svenska. En titt i Svenska Akademiens ordbok visar att ordet användes med betydelsen ‘förträfflig’ från 1500-talet ända fram till början av 1900-talet.
Det här var alltså inte bara ett ord som hörde hemma vid köksbordet i en östgötsk stuga, utan ett som också dök upp i texter och samtal där man ville ge uttryck för något riktigt gott eller fint.
Men som med så mycket annat i språket började denna betydelsenyans blekna med tidens gång. Under 1900-talet – i takt med språkets standardisering – backade det gamla betydelsefulla ”lik” undan. Kvar blev orden vi känner idag: “lik” som i ”likadan” eller “lik” som i ”någon som gått bort”.
Ett klädesplagg med känsla
Det finns något vackert i språket just här – hur ett enda ord kan bära på hela minneslandskap. För den lilla flickan från Vadstena är inte “lixta byxorna” bara ett uttryck. Det är doften av stärkta kläder, ljudet av mormors röst, förväntan i hallen innan avfärd. Det är vardagshistoria som gömmer sig i en liten språkdetalj.
Och låt oss vara ärliga – visst har vi alla våra “lixta byxor”? De där plaggen eller sakerna vi tar fram när det verkligen gäller. När man vill känna sig som sitt bästa jag.
Språkliga skatter i källaren
Att snubbla över ord som “lixt” är som att hitta en gammal leksak från barndomen i en dammig låda på vinden – den väcker något inom oss. Det påminner oss om att våra ord inte är statiska. De lever, förändras, glöms, återupptäcks. Och ibland bär de med sig röster från andra tider.
Så nästa gång du rotar i garderoben och letar efter de där extra snygga brallorna… tänk att det kanske är dina lixta byxor. Och kanske, bara kanske, hör du mormors röst runt hörnet av tiden.
Snabbfakta om ”lik” i dialektal betydelse:
- I Östergötland användes ordet “lik” som ”bra, fin, duglig”.
- Det kunde jämföras likt adjektiv: licker (bra), lickre (bättre), lickst/licksta (bäst).
- “Lixta byxorna” betydde: de bästa, finaste byxorna.
- Finns i skrift från 1500-talet till långt in på 1900-talet.
- En språklig rest – men en med både värme och kulturhistoria.
Har du egna barndomsord?
Kanske hade din farmor något uttryck du aldrig riktigt förstod men som kändes viktigt? Något som sitter kvar i språköret utan att du tänker på det? Dela gärna med dig! Vi är många som fortfarande bär våra lixta ord med stolthet.
