En man i Malmö ville lägga till ”Pappa” som sitt tionde förnamn – ett försök att markera sin identitet i en oväntad form. Men trots att svenska namnregler blivit allt mer tillåtande de senaste åren, sa Skatteverket nej. I deras ögon är ”Pappa” ett vardagsord, inte ett namn, och därmed saknar det så kallad förnamnskaraktär.
Vad menas med förnamnskaraktär?
Svensk namnlag kräver att ett förnamn ska:
- Inte väcka anstöt
- Inte medföra obehag
- Ha karaktär av ett förnamn
Det är Skatteverket som avgör om ett namn uppfyller dessa kriterier. De väger in språkbruk, betydelse och kontext. Ett ord som ”Pappa” associeras främst med en familjeroll, inte med en personligt identifierande funktion – därför anses det inte vara ett giltigt namn i juridisk mening.
Intressant nog har andra oväntade namn som Metallica, Lucifer och Dream blivit godkända – men då har de betraktats som namn med mer individuell prägel än funktionell vardagsbetydelse.
Namnens roll i identitet
Fallet visar tydligt hur språk och identitet samverkar. Mannen i Malmö ville genom namnet uttrycka något djupt personligt: sin roll som far. Men statens instanser håller fast vid att namn också måste fungera i en offentlig och praktisk kontext. Ett namn ska signalera individ, inte funktion.
Det är här gränsdragningen mellan kreativt uttryck och språklig tydlighet blir svår. Och den dras alltså – i detta fall – vid ”Pappa”.
Så fungerar namnlagen efter 2017
Efter att lagen förändrades 2017 gäller följande:
- Det finns ingen gräns för antal förnamn.
- Alla namn måste godkännas individuellt.
- Språklig användning och betydelse avgör om ett namn accepteras.
Detta betyder att en person kan kalla sig nästan vad som helst – men bara om det inte bryter mot lagens riktlinjer för vad ett förnamn får vara.
Exempel på nekade och godkända namn:
- Nekade: Q, Fjert, Allah, Ford, Pappa
- Godkända: Batman, Lego, Metallica, Dream
Det är alltså inte konsekvent logik, utan bedömning som styr – ofta beroende på hur samhället använder språket i just den tiden.
Så var går gränsen?
Fallet med ”Pappa” aktualiserar frågan: Kan man heta precis vad som helst – utom det man faktiskt är? På ett sätt är det ett uttryck för tillhörighet, kärlek och stolthet. På ett annat är det en krock med språkets funktion i myndighetsutövning.
Och kanske är det där balansgången sker – mellan ett leva språk och ett reglerat samhälle.
Sammanfattning: Fakta i korthet
- En man i Malmö ville lägga till ”Pappa” som sitt tionde namn.
- Myndigheterna avslog ansökan – ordet anses inte ha förnamnskaraktär.
- Det finns ingen gräns för antal förnamn, men alla måste godkännas.
- Skatteverket bedömer varje namn utifrån användning och signalvärde.
- Fallet lyfter frågor om identitet, kreativitet och språkets roll i juridiken.
Vad tycker du? Är det dags att börja se på namn som uttryck för känslomässig identitet snarare än bara formell definition – eller behöver vi skydda språkets strukturer?
