Att sitta ner med poeten och litteraturprofessorn Mara Lee är som att stiga in i ett rum där språket får kropp. Hennes skrivande är inte en väg från tanke till färdig idé, utan snarare en drift som växer fram i det oförutsägbara. Orden planteras inte i förväg – de blir till under processens gång, och just där öppnar sig litteraturen som en plats för det omöjliga.
Moderskapet som arv och skugga
I diktsamlingen Min tunga moder skildrar Lee moderskapet som en tyngd, en dubbel gestalt som både formar och begränsar. Här är den moderliga relationen lika ofta präglad av tystnad och sårbarhet som av kärlek. För Lee, som är adopterad, blir frågan om arv särskilt laddad. Genetiska spår saknas, men arvet finns i språket, i det erfarenhetsmässiga och formande. Litteraturen gör det möjligt att leva flera historier samtidigt – också de som inte är ens egna.
Vad händer när grammatiken försvinner?
Lee reflekterar över grammatikens betydelse, särskilt över konjunktivens försvinnande i svenskan. Den uttrycker det som kunde ha varit, och när den glider bort ur språket går också en dimension av det möjliga förlorad. Hon ser också språkets kroppslighet – vokalerna behöver konsonanternas motstånd för att bli kött och hunger, inte enbart tom klang. I hennes poesi framträder orden nästan som egna aktörer, laddade av flera betydelser, som grekiskans klesis (ett rop) eller ryskans krasnij (röd och vacker).
Poesin som motståndshandling
I en samtid fylld av marknadsförda berättelser och personliga narrativ ser Lee poesin som en motkraft. Där romanen blivit för trång, erbjuder dikten en fristad. En dikt kan inte pressas samman till ett entydigt budskap. Den bär istället mörker, tvivel och motstridigheter – just det som gör poesin oumbärlig.
När skrivandet blir tjuvkoppling
Lees skrivmetod bygger på att starta utan plan, att våga gå dit det skaver. Hon beskriver processen som att ”tjuvkoppla begäret och skrivandet” – en genväg förbi de kritiska filtren. Först senare kommer bearbetningen, men i det första flödet gäller det att lita på att texten själv hittar sin logik.
Vad vi kan ta med oss från Mara Lee
Lees poesi är inte nyttig i enkel mening. Den erbjuder inga färdiga svar utan öppnar istället ett rum för det spröda, för tvivel och det osäkra. I en samtid hungrig på tydlighet påminner hon oss om värdet i det som inte genast kan användas eller förklaras. Kanske är det just där litteraturen visar sin verkliga styrka.
Att hålla i minnet:
- Lees poesi kretsar kring moderskap, begär och språkets kroppslighet.
- För henne är språket en fysisk erfarenhet, inte ett neutralt verktyg.
- Hon älskar konjunktiven för dess uttryck av det möjliga.
- Hon skriver utan färdig plan – texten växer fram på vägen.
- Poesin är hennes motstånd mot samtidens krav på raka berättelser.
Så, vad tror du själv? Är litteraturen mest värdefull när den levererar en tydlig idé, eller kanske när den vågar vara ”oanvändbar” – ett rum där vi kan vila bland tvivel och det oförklarliga?
