Marianne Lindberg de Geer satte sig vid skrivbordet vid sjuttio års ålder, efter ett långt och färgstarkt liv som bildkonstnär. Plötsligt hade hon fått en ny kanal – orden. Tangentbordet blev hennes nya pensel. Det var en period av förändring: hon hade just lämnat sitt uppdrag som konstchef på Stadsteatern efter en uppmärksammad konflikt, och i tomrummet som följde föddes ett behov av att uttrycka sig på nytt. Förläggaren Dorotea Bromberg föreslog att hon skulle börja skriva – ett förslag som först lät som ett stickspår, men som snabbt växte till något mycket större.
Idag, mindre än tio år senare, har Lindberg de Geer publicerat över tio böcker, de flesta i form av personliga dagböcker. ”Jag skriver inte för att övertyga någon”, säger hon. ”Jag skriver för att förstå.”
Från pensel till penna
Inom konstvärlden kan hierarkier och prestige vara tunga. Litteraturen, menar hon, erbjuder ett lättare rum – ett där samtalet står i centrum, där autenticitet betyder mer än perfektion. Kanske är det därför hennes dagböcker upplevs mer som samtal än som litteratur. I hennes texter vävs vardag med världshändelser, livspussel med politik. Ett stycke om frukost kan glida över i reflektioner om världens tillstånd, från Trumps återkomst till kriget i Gaza. Det är, som hon själv säger, en slags vittnesplikt – ett sätt att reagera på det hon ser.
Ett språk med skor på
Hennes språk rör sig ledigt mellan högt och lågt. Engelska fraser bryter in mitt i svenska meningar, svordomar samsas med poetiska inslag. Det låter som hur människor faktiskt talar. Hon eftersträvar verklighetens rytm, inte litteraturens polerade mask.
Nyfikenheten driver texten framåt. Ett teateruttryck som baffla kan bli en berättelse i sig, som om varje ord öppnar en ny dörr till förståelse.
”Varför berättar jag det här?”
När hon får frågan om skrivråd svarar hon inte med teknik – utan med tanke: glöm publicering, fråga istället varför berättar jag det här? För henne handlar skrivandet om överlevnad, om att förstå världen genom ord. Det är inte berömmelsen som driver henne, utan behovet av att se klarare. Hon inspireras av författare som Jeanette Winterson, vars skrivande hon beskriver som konsten att omvandla smärta till styrka.
Att ta plats som ”tant”
Det sena författarskapet rymmer en känsla av revansch. Hon hoppade av gymnasiet, arbetade som vårdbiträde, såg vänner gå vidare till konstakademier medan hon själv kämpade för att hitta sin plats. Idag, som åttioårig konstnär och författare, vill hon ge röst åt en grupp hon menar ofta förbises – de äldre kvinnorna.
”Vi är för tysta, tanterna,” säger hon. ”Jag vill göra oss hörda.” Det är just den orädda tonen – rak och ofixad – som gör hennes prosa unik. Hon låter språket vara opolerat, som en protest mot tystnaden.
Mellan dokument och konst
Lindberg de Geer rör sig språkligt mellan dokumentation och konst. Hennes dagböcker är djupt subjektiva men samtidigt samtida. De blandar svenska och engelska och fångar vardagens rytm. Resultatet blir en sorts litterär tidskrift över hennes egen samtid.
Att skriva för att förstå
Hennes skrivande handlar inte om självupptagenhet, utan om självobservation – en strävan att förstå världen genom sig själv. Orden söker inte slutgiltiga svar, utan riktning. Kanske är det just därför hennes röst känns så nödvändig: hon skriver inte för eftervärlden, utan för nuet – för att inte tystna, för att förstå medan allt händer.
Kanske finns kärnan i hennes konst i den fråga hon ständigt återkommer till: Varför berättar jag det här?
