En gata får tillbaka sitt språk

För första gången i Kanadas historia har en gata i Vancouver fått ett namn på det ursprungliga språket hunq’umin’um’. Och det handlar om mer än bara ett nytt namn på en skylt – det är ett steg i ett lands långsamma resa mot språklig läkning.

Ett namn – och en berättelse

På en gata i det västra Vancouver har de gamla skyltarna plockats ner. Där det förr stod Trutch Street, står det nu: šxʷməθkʷəy̓əmasəm Street.

För många ser det mest ut som en serie ovanliga tecken – svårt att säga, ännu svårare att stava. Men bakom dessa bokstäver finns ett språk, ett folk och en historia som funnits här långt innan staden byggdes: Musqueam-folkets.

Det nya namnet betyder ungefär ”Musqueam-folkets territorium”. Och det är inte bara en poetisk formulering – det är en påminnelse om vems mark Vancouver faktiskt står på.

Ett gammalt namn som bar en tyngd

Den tidigare namnförlagan, Joseph Trutch, var en 1800-talspolitiker med en mörk och tydlig historia av rasism och motstånd mot urfolks rättigheter. Hans namn har länge betraktats som en symbol för den koloniala politiken som trängde undan ursprungskulturerna.

Att nu ersätta hans namn med ord från Musqueam-språket känns som en tyst men kraftfull form av rättvisa – en korrigering, kanske hundra år försenad, men ändå ett steg framåt.

Ett språk vid randen – men inte tyst

Hunq’umin’um’ tillhör den salishanska språkfamiljen, en grupp språk som talats i nordvästra Nordamerika i årtusenden. Men som så många ursprungsspråk är det i dag hotat. Enligt First Peoples’ Cultural Council finns bara ett fåtal fullt flytande talare kvar, även om fler och fler yngre musqueam åter lär sig språket genom klasser, appar och digitala verktyg.

För dem handlar det inte bara om grammatik eller ordlistor. Det handlar om identitet – om att hitta hem till ett sätt att tänka, känna och tolka världen på nytt. När stadens nya skyltar sätts upp med hunq’umin’um’-ord, blir det som om språket får andas igen – mitt bland kaffekedjor, kontorshus och paraplyer i regnet.

Ett namn som väcker nyfikenhet

Visst – šxʷməθkʷəy̓əmasəm är allt annat än lätt att uttala för de flesta Vancouverbor. Men just där börjar något intressant hända. Människor stannar upp, frågar hur det ska sägas, försöker själva forma ljuden – det glottala klicket, det mjuka ʷ, den lilla pausen som markerar ett helt annat sätt att tala. Och i det där försöket lever språket vidare.

Staden har till och med satt upp uttalsguider vid skyltarna, och flera skolor har börjat erbjuda hunq’umin’um’-lektioner som andraspråk. Små steg – men stora i betydelse.

Mer än symbolik

Att ge tillbaka gator, berg och floder sina ursprungliga namn är en rörelse som sprider sig i Kanada, Nya Zeeland och delar av USA. För många handlar det inte om nostalgi utan om språklig rättvisa – att låta platser få tala på de språk som föddes där.

Vancouver har samarbetat tätt med Musqueam-nationen för att välja namnet, och stadens representanter har beskrivit det som ”en återgång till respekt”. För musqueam-folket betyder det något ännu djupare: att deras språk, ett språk som nästan tystats, nu får ta plats – bokstavligen – i stadsrummet.

Ett ord, ett löfte

En gatunamnsändring kan verka liten. Men när man tänker efter, bär ett namn mycket tyngd. Det kan bära en historia, ett trauma – eller ett löfte om läkning.

šxʷməθkʷəy̓əmasəm Street möts nutid och dåtid. Barn går till skolan, bilar susar förbi, och ovanför allt detta hänger skyltarna med ett språk som vägrar försvinna.

Det är en påminnelse om att språklig mångfald inte hör hemma i museer eller historieböcker, utan på våra gator, i våra samtal, i våra liv.

Kortfakta

Språk är mer än ord. Det är ett sätt att se världen. Och nu får världen – eller åtminstone Vancouver – se lite mer av hur den låter på hunq’umin’um’.

Vilka namn tror du borde få tillbaka sina riktiga röster?