Att prata om bokstäver kan låta torrt på förhand, men ibland gömmer det sig en hel liten kulturhistoria i alfabetet. Tänk dig att vara på en språknördig fikaträff där någon plötsligt säger: “Har du tänkt på att nästan allt i svenskan verkar börja på S?” Och plötsligt sitter man själv och bläddrar febrilt i huvudet efter exempel. För ja – S är bokstaven som alltid dyker upp först på dansgolvet.

S – det mest sociala ljudet

De flesta konsonanter i svenskan kan para ihop sig med någon annan: drake, klocka, flaxa. Men S är lite av en mästare på att kombinera. Den kan hänga ihop med långt fler konsonanter än någon annan:

Inte nog med det: S får dessutom ta med sig två kompisar direkt efteråt. Det är därför vi kan säga språk, skratt och strul – men aldrig starta ett ord med “brd-” eller “klf-”. Med andra ord: S är den där sociala personen som bjuds in till fler fester än någon annan.

En stavningsfråga som blåser upp S ännu mer

Men det finns ännu en orsak till att S sväller i ordboken: det ökända sje-ljudet. Det kan stavas på fler sätt än något annat ljud i svenskan:

Ganska tydligt, eller hur? Nästan alla variationer börjar just med S. Om vi hade haft en enda bokstav för det här ljudet – som vissa andra språk – då skulle betydligt färre ord hamna under just den här bokstaven i ordboken.

Resultatet: en bokstav som tar plats

Kombinera S:s ljudmässiga flexibilitet med stavningens kreativa virrvarr, och du får en bokstav som dominerar. Inte för att den är störst på papperet – utan för att den håller fast vid fler ordstarter än någon annan.

I praktiken betyder det att S ofta framstår som alfabetets verkliga huvudperson, både i ljud och skrift.

Kortversionen

Så nästa gång du undrar varför orden samlas som myror kring en sockerkaka under bokstaven S – tänk på att det inte är slump. Det är fonotax, kreativ stavning och en social bokstav som tillsammans gör alfabetets mest populära dragspelare.

Frågan är: Om du själv fick välja, vilken bokstav känns mest svensk i dina öron?

Och där, kära läsare, kan vi väl lämna S för stunden. Även eviga festfixare behöver vila ibland – annars riskerar de att fräsa som ett väldigt överarbetat sje-ljud.