Föreställ dig en helt vanlig pratstund vid köksbordet. När någon berättar något utgår du nästan alltid från att det är sant. Sanningen är, språkligt sett, vår norm – tyst, enkel och självklar. Men när vi ljuger, då blommar språket ut. Vi hittar på omskrivningar, metaforer och kvicka uttryck för att dölja avsteget. Lögnen får färger, sanningen får inga.
Varför vi inte ”sannar”
Vi kan säga ”hon ljuger”, men vi säger aldrig ”hon sannar”. I stället säger vi ”hon talar sanning”. Engelskan har samma mönster: *lie* är ett ord, medan *tell the truth* kräver flera. Tyskan och spanskan fungerar likadant. Lögnen har ett starkt verb, sanningen får en omständlig omskrivning.
Lögnen – språkets favoritbarn
När det gäller lögner blir ordförrådet plötsligt rikt. I svenskan ”drar man en vals”, i Ryssland ”hänger man nudlar på öronen”. Kroatiskan kastar ostmassan *kajmak* i ögonen. Fantasifulla bilder speglar behovet att beskriva undantaget – för sanningen är själva normen.
När sanningen får extra kraft
Sanningsord används ibland som förstärkning: ”sannerligen” eller det spanska ”verdaderamente”. Även engelska *very* kommer ur franskans *vrai*, ”sann”. Här fungerar sanningen nästan som en volymknapp i språket.
Små sociala markörer
I vardagligt tal används sanningsord för att skapa gemenskap. ”Stämmer?”, ”ikke sant?” eller baskiskans ”egia?” är inte faktakontroller, utan vänliga sätt att bekräfta samhörighet.
Sanning = verklighet?
I turkiskan betyder *gerçek* både ”sanning” och ”verklighet”. Arabiskans *haqiqa* rör sig mellan filosofi, religion och vardag. Här blir det tydligt att sanningen inte bara beskriver språk – utan själva existensen.
De två ryska sanningarna
På ryska finns två ord. Istina står för den absoluta sanningen, oföränderlig. Pravda är den upplevda, personliga sanningen. Språket påminner oss om skillnaden mellan eviga fakta och individuella perspektiv.
Rakt, ärligt och sant
Sanningens ord härstammar ofta ur något kroppsligt eller konkret. Svenskans ”sann” hänger ihop med ”vara”. Litauiskans *tiesà* betyder ursprungligen ”räta ut”. I brittiskt teckenspråk markerar en handrörelse som slår fast något det som är sant. Rakhet, stabilitet – en linje genom tillvaron.
Varför så få ord för sanning?
Kanske för att vi hela tiden bygger samtal på antagandet om sanning. Utan det kollapsar kommunikationen. Därför behöver sanningen inget rikt språkligt smyckeri. Den är stommen. Lögnen däremot är avvikelsen – och där växer språket vilt.
En sista fråga
Har du själv ett favorituttryck för att ljuga eller tala sanning på något språk? Något lika färgstarkt som att ”hänga nudlar på öronen”? Det är i de språkliga småbilderna vi ser hur vi människor hanterar skillnaden mellan det självklara och det undantagna.
